Träets fuktrörelser

För golvbrädor, invändiga panelbrädor, och golvbjälkar bör målfuktkvoten vara 8, 12 respektive 16 procent för att minimera svällningar eller krympningar, se diagram 15, under Fuktkvot, samt respektive produkt­standard.

Fuktkvoten i otorkat barrträvirke är upp till 160 procent i splintveden och upp till 50 procent i kärnveden. Vid torkning avgår först det fria vattnet i fibrernas cellhålighet. När fuktkvoten sedan når fibermättnad, vid cirka 30 procent fuktkvot, börjar fukten i cellväggarna att lämna virket, och det är detta som bland annat gör att träet börjar krympa. Virket börjar först krympa i virkets yttre delar för att senare krympa längre in. Detta ger torksprickor om torkningstemperaturen är för låg eller om torkningen går för fort. Krympningen i virkets yttre delar förorsakar också höga torkningsspänningar, vilket kan minskas genom en konditioneringsfas efter torkningen. Se avsnittet Sågverks­konditionerat virke.

I en bräda eller planka är ofta årsringarna krökta. Därför har man sällan en ren tangentiell eller radiell krympning. En tumregel är därför att de genomsnittliga rörelserna (krympning eller svällning) för furu och gran i både radiell och tangentiell riktning är cirka 0,26 procent per ändrad procent­enhet hos fuktkvoten. Se tabell 21, för att se krympprocenten per 1 procent fuktkvotsändring för andra träslag.

Exempel: En golvbräda med bredden 95 mm och fuktkvoten 17 procent läggs in i ett utrymme med ett klimat motsvarande träets jämviktsfuktkvot 10 procent. Fuktkvotens förändring 17 – 10 = 7 procentenheter. Brädan krymper 7 x 0,0026 x 95 mm = cirka 1,8 mm i bredd.

Krympningen blir hälften så stor om brädan är utsågad i radiell riktning än i tangentiell riktning, det vill säga med stående årsringar. Golvspringorna blir hälften så stora.

Träets fuktrörelser är relativt långsamma, särskilt vid större dimensioner. Det tar till exempel mer än ett år för att den inre delen av en tjock timmervägg ska anpassa sig till omgivande klimat.

Leveransfuktkvoten för virke från sågverk var tidigare i medeltal cirka 20 procent för plank och cirka 16 procent för brädor. Detta kallades skeppningstorrt. Numera anpassar man virkets fuktkvot mer till produkten eller användningsområdet, bland annat efter kraven i produktstandarder och i AMA Hus. Eftersom träet strävar efter att nå jämvikt med luftens temperatur och dess relativa fuktighet kommer fukt­kvoten att ändras i riktning mot den så kallade jämviktsfuktkvoten. Detta tar ganska lång tid. Virke och snickerier som byggs in bör ha en fuktkvot som så nära som möjligt överensstämmer med jämviktsfuktkvoten i den färdiga konstruktionens klimat. Det är även viktigt att kontrollera ytfuktkvoten som vid inbyggnad får vara högst 18 procent. Då undviks större fuktrörelser och andra olägenheter. Se i diagram 15, under Fuktkvot, vilken fuktkvot en produkt strävar till under årets olika månader – både inomhus och utomhus.

Förmågan att ta upp vatten är olika för gran och furu. Gran tar upp vatten långsamt både i kärna och splintved. Furu har stor skillnad i vattenupptagningsförmåga mellan kärna och splint. Kärnan hos furu har ungefär samma förmåga att ta upp vatten som gran, medan splinten hos furu tar upp vatten flera gånger snabbare. Därför bör virke som används utvändigt i första hand vara gran, som i till exempel utvändiga panelbrädor. Av samma skäl bör ett fönster vara tillverkat med kärnved av furu. Risken för röta blir då mycket liten.

Dessa furustockar är nyligen avverkade. Den vänstra bilden visar rotänden och furukärnans utbredning. Den högra bilden visar toppänden och här syns att transporten av näring i form av vätska, som går genom splintveden i stocken, ännu inte har avstannat.

Tabell 21 Medelvärden för krympning i olika träslag vid torkning från fibermättnad till absolut torrt trä

För praktiska beräkningar av de genomsnittliga fuktrörelserna hos sågat virke av furu och gran kan cirka 7 procent användas som ett genomsnittligt värde, vilket motsvarar 0,26 procent per ändrad procentenhet hos fuktkvoten.